Bridge by Emma

Älskade moder jord. Jag finner mig ofta i tårar i denna tid, och allt som oftast bortom ord. För hur beskriver man det obeskrivbara, i denna tid då allt faller samman. När världen som vi kände dansar sin dödsdans, skriker och skränar, kämpar med näbbar och klor för att hålla sig vid liv. Drar med sig allt som kommer i dess väg.

Ja, det är smärtsamt att se. Ja, det är smärtsamt att uppleva. Men alla ”civilisationer” som inte respekterar livets helighet når sitt slut. Imploderar. Kollapsar. Tar död på sig själv. Och nu är vi här. Med råge.

Mänsklighetens vidrigaste sidor exponeras nu för alla som har ögon att se med, öron att höra med, och hjärtan att känna med. Den sanslösa arrogansen syns överallt med sin självgoda uppsyn. Ja, det är smärtsamt. Oerhört smärtsamt.

Jag vet att du länge har pratat om denna tid. Denna tid då den gamla världen faller samman. Denna tid då en ny värld föds fram. Och det är väl just det som gör denna tid så smärtsam, att vi lever mittemellan två världar. Att vi ömsom faller och ömsom reser oss. Dödsångest och födslovärkar om vartannat. Blod, svett och tårar. På alla plan.

Men jag vet att du vägleder oss i denna tid. Steg för steg. När vi lever med våra rötter djupt förankrade i dig, och med kärleken flödandes i våra hjärtan.

Så tack moder jord. Tack för att du leder oss till en värld där vi respekterar livets helighet. I dig och i alla dina varelser och varande.

Jag älskar dig.